Banbrytarkullen 2020
I januari 2020 var Esmeralda på dejt hos fine S*Capsicum's Garrus Vakarian. Garrus var en ganska framåt kavaljer som inte drog sig för att tydligt visa sitt intresse och se till att det hände saker. Esmeralda var väl lite skeptisk till en början, men hon lät sig övertalas, och när hon kom tillbaka märktes det tydligt att nytt liv höll på att växa fram i hennes mage.
Barn:
| Namn |
Kön |
Färg |
Födelsedatum |
Status |
| Sokrates |
Hane |
NFO a (blå) |
28 mars 2020 |
såld |
Resultatet kom den 28 mars. Tyvärr blev det bara en enda kattunge den här gången, troligen beroende på att Esmeralda var sjuk i början av dräktigheten. Hon blev magsjuk och fick blodiga flytningar som nästan säkert var missfall. Men den ende, han som klarade sig, var en ljuvlig liten unge! Han var stor och stark, solid blå utan något vitt, med tät, fin päls - och framför allt hade han ett alldeles fantastiskt temperament! Stabilt, lugnt och socialt. Ända från att han var alldeles nyfödd kunde jag lyfta honom, väga honom, hålla honom i famnen och pyssla med honom, utan att han pep alls. Esmeralda hade också mycket mer egentid än hon hade när förra kullen var i samma ålder. Det här lilla pyret lämnade hon betydligt mer ensam i bolådan. Inte för att hon inte brydde sig - om han pep så kom hon springande - men han pep helt enkelt inte särskilt mycket. Han låg tyst och lugnt och sov, fast han inte ens hade några syskon att värma sig hos. Och skulle han börja gny, så märkte jag redan första dagen att han oftast blev lugn och tyst om jag klappade honom. Vid två veckors ålder kröp han ivrigt fram mot min hand om jag stack in den i bolådan, och såg han mig utanför öppningen så tultade han dit och hängde över kanten. Det är fascinerande. Experterna säger att kattungar kan börja knyta an till människor när de är tre-fyra veckor gamla. Den här krabaten gjorde det vid några timmars ålder! Att han var enda ungen gjorde säkert sitt till, och även att coronapandemin kom ungefär samtidigt som han föddes - jag jobbade hemma och var med honom hela dagarna, nästan varje dag, medan han var liten.
Jag döpte honom till Sokrates, efter den minst sagt banbrytande filosofen som lärde människor att ifrågasätta precis allting. Han fick namnet för att han var så lugn och filosofiskt lagd, och så intelligent. När han blev större sprang han förstås runt över hela lägenheten, hoppade och smög och jagade allt som rörde sig och allt som man kunde låtsas att det rörde sig. Men sig gosiga, sociala temperament hade han kvar. Ofta kom han strykande intill mig om jag satt och jobbade hemma, spann och ville krypa upp i knät, och varje gång jag kom hem kom han rusande med stora jämfotahopp och mötte mig vid dörren. Han älskade att kommunicera och träna ihop, och vid åtta veckors ålder kunde han redan flera tricks - sitta, ligga, snurra, hoppa och stå på bakbenen när jag gjorde olika tecken med handen.
Jag var väldigt nära att behålla Sokrates hos mig, men eftersom jag inte tror på att hålla många katter ihop på en liten yta och inte heller på att hålla katter isolerade i olika rum utan så mycket social kontakt, och eftersom jag ändå vill kunna fortsätta uppfödningen långsiktigt, landade jag till slut i att det inte var en bra lösning. Det var ett väldigt svårt beslut att låta honom flytta, och saknaden var verkligen stor efteråt, men någon brist på goda hem var det i alla fall inte. Jag är överväldigad, tacksam och rörd över den enorma mängd människor som hörde av sig och ville adoptera Sokrates. Det blev väldigt mycket att hålla reda på och till slut klarade jag nog inte av att svara på riktigt alla mejl och sms, men ni ska veta att jag uppskattade dem ändå. Det ger en varm känsla inombords att veta att så många mer än jag värdesatte min älskade Sokrates och såg hur speciell han var.
Klicka på länkarna nedan för att se bilder på honom!
Klicka här för att läsa om våra tidigare kullar!
EditRegion5