Om huldran och Huldrelandet
Huldran, eller skogsrået som hon också kallas, är ett väsen som enligt nordisk folktro råder över skogen och alla som vistas där. De vilda djuren står alla under huldrans beskydd. För människor kan hon vara både farlig och hjälpsam. Sedd framifrån är hon en förförisk och vacker ung kvinna, men när hon vänder på sig är hon ihålig på ryggen och ser ut som en rutten trädstam. Hon kan förvilla män så att de går vilse. När hon har lockat dem tillräckligt långt in i skogen, vänder hon sig om så att bara den ihåliga ryggen syns bland trädstammarna. Om hon vill kan hon lura dem att bilda familj med henne också. På 1600-talet kunde en man dömas till döden om han troddes ha haft kärleksmöten med huldran. Men det finns också många berättelser om människor som har fått hjälp av huldran, om de har varit snälla mot henne.
Huldran står på de vilda djurens sida mot jägarna. Lavskrikorna är hennes spejare. Om en jägare ser en lavskrika när han går ut i skogen kan han lika gärna vända om, för lavskrikan är utskickad av huldran för att spana åt henne så att hon kan varna skogens djur. Huldran har också egna husdjur. Vargarna är hennes hundar - och de norska skogkatterna är hennes katter. Än i dag kan du slå upp ordet "huldrekatt" i Norska Akademiens ordbok och får då beskrivningen "skogkatt med tykk busket hale."
Mina katter är för det mesta innekatter och får bara gå ut på den innätade balkongen och ibland på en promenad i koppel och sele. De accepterar det och trivs bra med livet som lägenhetskatter. Men när vi åker ut på landet och bor i vår stuga på västkusten precis intill en skog, får katterna springa fritt och klättra i träden och spana på fåglar och hoppa efter insekter utan något koppel som tar emot. Den skogen är deras paradis. Där far de runt, yra av lycka, kommer då och då rusande till mig för att berätta med kvittrande, kvillrande ljud om allt roligt de gör, och sedan pilar de iväg igen med svansen rakt upp. Den här skogen kallas officiellt för Haverdals naturreservat, men jag och alla med en gnutta fantasi som har varit där vet att det är huldrelandet. Där vindlar stigarna fram mellan slingrande draklika trädstammar överhängda av kaprifol. Med trädkronorna som ett tak över sig rör man sig som i en annan värld, en dunkel och mystisk sagovärld, samtidigt som man hör bruset från det oändliga havet under den ljusa vidöppna himlen alldeles intill. Man vet att man befinner sig i huldrans land. Man känner det i hela kroppen. Det är nästan så att man ser henne mellan träden.
Min lilla uppfödning är uppkallad efter det här naturreservatet, som är mina katters favoritplats på jorden, och till minne av deras vilda förfäder som vandrade med huldran i de norska skogarna.